Höst igen. Innan sommarens ens satt igång ordentligt så var den över och vips så är morgonfrosten här utan att jag var beredd. På jobbet är det bra, barnen är friska, Frans är finast, huset håller ihop och alla vännerna finns där för mig men ändå...det där skavet som inte vill släppa. Känslan av att något måste förändras men kan inte sätta fingret på vad. Letar tapeter men ingen passar. Slänger grejer, ger bort grejer. Kör grejer till sommarhuset,...färgglada plåtburkar, vackra gamla filtar..sånt som inte längre ska vara kvar hos mig. Köper tyger, är full av ideer, men syr inget. Startar stickningar men blir aldrig färdig. Som att inspirationen inte kan formulera sig utan bara mumlar i bakgrunden. Mer som ett oväsen än en fin melodi. Som hissmusik på för hög volym.
Jag pendlar mellan vardagsstress med tre ungar och pendlingar till Skåne. Fina helger med lugn och ro men när jag kommer hem igen så står tvätten fortfarande och väntar på att få bli sorterad. Jag räcker inte till någonstans riktigt. Laga mat och förhöra sjuans tabell samtidigt som man tar ner tvätten för att göra plats för nästa maskin tvätt som behöver hängas.
En slags kamp för egen tid då man ska få göra allt det där man längtar efter. Men när man väl får egen tid så är det som att man blir totalt blank och det slutar med att jag bara sitter och glor ut i rummet i timmar. Med en pipande känsla i kroppen som i filmer efter att en bomb smällt av.
Funderar ibland över det här med kreativitet. Om det är en curse or a blessing.
Ett konstant surr i huvet. Ett driv. En slags livskraft och flöde som driver mig framåt. Små drömmar att hela tiden förverkliga. Konkreta mål som nås hela tiden. Men samtidigt...vilka eoner av tid jag skulle ha över till livet. Jag skulle kunna vara närvarande för barnen, finnas för dem på ett helt annat sätt och inte fly in i mina egna ideer hela tiden. Jag skulle kunna träna, läsa..vara här och nu mycket mer. Bry mig om trädgården. Bjuda hem folk...Leva utåt istället för inåt.
Och vad ska jag egentligen med allt till...jag har kläder så det räcker och blir över för flera generationer. Behöver inte en endaste stickad kofta till i hela mitt liv...Men vem är jag om jag inte skapar?
Magen surrar som om jag stod på Gotlandsfärjan men jag står kvar på land.
Har iaf sytt en sån där jacka av en filt, med ärmar av grå sammet och krage av päls.
Och nästa jacka finns redan på vänt inne i huvet.
