Ni vet väl sedan innan att jag har dille på trasmattor?...
Det finns tre saker jag har alldeles för mycket av men som jag inte kan sluta köpa ändå.
Tyg, muggar/koppar och trasmattor.
Och när jag stöter på en fantastisk trasmatta kan jag inte låta bli att fota den heller.
Trasmattorna ska helst vara gamla, ingådda och med lite annorlunda mönster eller lite utstickande färger.
Nyproducerade, matchade, uträknade och exakta mattor går inte hem hos mig alls. Det spelar ingen roll vem som suttit och vävt mattan hemma med blod svett och tårar. Är den för perfekt blir den tråkig och kommer inte innanför min dörr. Helst skall mattan berätta en historia. Som när man ser att någon börjat med att väva röda ränder, men att det röda tyget tagit slut och istället blir det röda kanske orange eller lila. Och vartefter färgerna tagit slut och nya lagts till så ändrar mattan helt uttryck från ena änden till den andra.
I love it. Här är några jag fotat sista tiden. Några finns hemma, några finns på sommarstället och några finns inte i min ägo alls. Håll till godo.
Sen tycker jag föresten att ni ska gå in på Julias blogg och hjälpa barnen i Allmänningen att få sin första riktiga lekplats.
I just can´t get enough of these old carpets.
And i own way too many.
Vackert inlägg. Och då menar jag text likaväl som bild.
SvaraRaderaÅh, vilka fina gamla mattor; alla är vackra på sitt sätt. Särskilt den som går i rosa är dock alldeles underbar, tycker jag. Det är förmodligen en rätt så vanlig företeelse att många som väver trasmattor, inklusive undertecknad, sitter med sitt måttband och mäter så att bårderna blir exakt på centimentern lika långa och att alla trasor går ton i ton med varandra. Du har nog rätt i att det kan bli lite tråkigt. Det finns ju en charm med att mattan visar spår efter vävarens eller väverskans kynne, smak och tillgång på material, istället för efter hans eller hennes måttband, och det gör ju verkligen dessa gamla mattor. Så fina!
SvaraRadera