Ömsa skinn

Ni vet den där känslan.

När man vaknar på morgonen med någon oidentifierbar känsla av att något inte stämmer. Allt är ju bra, fast någonstans vet man att det inte är det. Som ett slags röksug fast man vet att nikotin inte skulle hjälpa.

Som när pojkvännens kramar inte värmer som dom brukar även om man varken bråkat eller spanat in någon ny.

När det inte hjälper att måla om hemma eller klippa håret.

När ingenting i garderoben längre passar fast man varken gått upp eller ner ett endaste gram. När man funderar på att skaffa gymkort även om man vet att man aldrig skulle hinna träna ändå.

När det visar sig att den vanliga bekanta vägen plötsligen inte längre känns självklar. Det är varken bra eller dåligt, bara inte längre bra nog.

Då ömsar man skinn.

Nyss blir plötsligen då.

Nyss blir det gamla, det man går ifrån.

Framåt blir mer åt sidorna och utåt, ifrån. Mot okänt mål.

Man glömmer vad som nyss var så viktigt, eller mer varför det var just det.

Man nollställer och blir ett blankt vitt papper.

Allt och ingenting kan hända.

Jag ömsar skinn.

Tack för att ni hänger kvar. Nu ska jag bara överleva julen. Har en känsla av att nästa år blir storslaget!

(Jag har iaf sytt en ny kappa,....)