Idag var det dags för at fira midsommar. Tror aldrig jag varit så oupplagd för midsommar som i år. Så sent som i onsdags hade jag faktiskt glömt bort att den var på inmarsch.
Det här är den dagen på året, förutom julafton, då jag längtar hem till Dalarna allra mest. Hem till naturen, kulturen, släkten, dofterna och traditionerna. Solen som aldrig vill gå ner, de stilla sjöarna omringade av skog och blå berg. Fiolmusiken och framförallt alla folkdräkter. Vad är det för fel på folk här nere i södern? Det här är det fjärde året jag försöker mig på blekingst midsommarfirande och jag blir mest bara deprimerad. Glada i hågen och uppklädda i våra finaste folkdräkter bar det av till firandet för barnen och mig. Väl där upptäckte vi att det bara var vi , förutom han som höll i det hela nervöst skrikandes i en headset microfon, som hade folkdräkt på oss. När stången skulle resas klev det fram ett udda gäng klädda i matchande gröna pikét tröjor, akompagnerade av ett trött dragspel.... Jag vill bara hem! Jag vill att mina barn ska få se andra barn i dräkt, höra folkmusiken spelas med sann glädje och känna att midsommar är nåt spännande och högtidigt.
Sen är jag rätt trött på att bli ut tittad varje år, som något slagt utdöende släkte, eller som någon som automatiskt tillhör ett folkdans gille. Midsommarafton brukar för mig vara en av årets mest inspirerande högtider. Alla dräkter med deras fantastiska färger, snitt och material och mönster.
Jag börjar känna mig som en gammal nucka som skrockar om att allt var bättre förr,...och varje år lovar jag mig själv att nästa år ska vi minsann fira midsommar hemma i Dalarna!
Men jag är iallafall lite glad över att ha firat här nere i år för vi hade sol och fint väder. Hemma i Dalarna hade dom visst ösregn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar, jag blir så glad! Jag läser alla och svarar på dom jag hinner med.