I helgen tog jag med mig två barn och kompisen Sara till Köpenhamns medeltids och vikingatids marknad i Valbyparken utanför Köpenhamn. Vädret var perfekt för långa yllekjolar och bjöd på både sol, regn och vind.
Halvvägs dit stannade vi vid en rastplats och hälsade på lite killingar och getter. Så galet söta. Vi ville ta minst två med oss hem.
( de flesta bilderna är tagna av Sara Månsson Möllergen)
Hade man dessutom ett äpple i handen så blev man tydligen omåttligt populär.
Väl på marknaden så blev det inte så många foton tagna. Vi var alldeles för upptagna med att titta på fantastiskt hantverk och vackra kläder. Och Lo,..ja han var strängt upptagen av att titta på vapen och rustningar. Såklart.
En korg full med vackra brickband.....
Och här är lite vikingar i full färd med att slå ihjäl varann
lite vänskapligt.
Jag har fått lite frågor om varför jag inte syr roliga retro saker längre, och det ska jag svara på förstås.
Jag började sy barnrelaterade saker av retrotyger 2004 när mitt första barn kom. Då var det ganska nytt och spännande, det var lätt att få tag i billiga tyger och jag fick inspiration av de stora klädkedjornas tråkiga könsstereotypa barnklädesutbud. Efter det kom två barn till och efterfrågan växte och så även intresset hos andra. Men man växer liksom med sina barn på något vis. Det är inte längre kul att sitta och sy bebisskallror när ens egna barn springer, klättrar och cyklar själva. Dessutom hade intresset för att sy "roliga saker för barn i retrotyger" exploderat och det hade gått inflation i retrotyger. Det kändes extremt uttjatat och jag ville något annat.
Ett tag blev det 40-tal men när min garderob knappt gick att stänga längre pga alla mina klänningar och min skaparådra la sig i vila till förmån för inre förändring så tog allt en paus. Jag gick in i en ny fas där mitt skapande tappade fokus och mitt inre och min träning blev min nya meditation. Jag gjorde en välbehövlig själslig storstädning och dammade ur varenda vrå , skurade ur och drog ut allt på vädring i ljuset. Jag växte så det knakade och mitt skapande liksom bara väntade på någon ny kanal.
Ett tag verkade det som att det skulle bli musik men till slut hittade jag en gnista på kursen på Sätergläntan i somras. Eller, snarare två gnistor. Den ena gnistan var väven. Jag hade inte vävt på över tio år men slogs nu av tekniken och möjligheterna. Back to the basic ni vet. Grunden till allt sömnadsmässigt skapande. Den andra gnistan kom från Skåne, vägde 104 kg, hade stort rött skägg och var engagerad inom vikinga reenactment.
Senare samma sommar skulle exmaken ta de två stora barnen till medeltidsveckan i Visby och jag behövde förse dem med kläder,...med bla brickvävda band , och det blandat med min nya bekantskaps breda kunskap inom vikingavärlden gjorde att min skapargnista tog fart igen och drog iväg som en raket!! Och där är jag fortfarande kvar. Det är fantastiskt att få sy för hand igen efter så många år. Att få gå tillbaka till något slags ursprung i materialen. Att hitta nya vägar, att få utvecklas i en ny riktning, hitta nya bekantskaper och lära sig nya saker.( Träningen har fått ge vika för stillasittande handsömnad, pojkvännens fantastiska matlagning och fem kilo plus på vågen.... Nu kan jag inte ens ha mina gamla klänningar längre . Hellre mjuk och glad än smal och eländig :-) )
Dessutom underlättar det såklart att kunna sitta och sy allt för hand när hela min atelje fortfarande är nedpackad i kartonger i uthuset. Arbetet går sakta framåt.....det är ingen brådska.
Jag är så glad att ni fortfarande hänger kvar här och kikar in i bland. För även om jag bara skapar för mig själv så är det roligt att se att andra har intresse för vad jag gör. Kanske jag till och med kan inspirera någon annan. :-)
